lördag 7 april 2018

Året som gått

Har äntligen loggat in på den här sidan igen. Ser att det var sommaren 2017 senast jag skrev nåt.

Och jag ser på det sista inlägget att det är något vi som vi fortfarande kämpar med. Maten är en egen historia. Fortfarande.

Under året som har gått har vi jagat hjälp. Sedan april 2017 har vi jagat hjälp från psykiatrin. I september fick han den första kallelsen för det första mötet.

Nu är det april 2018 och han har fortfarande inte fått nån psykolog-kontakt. Vi har helt enkelt fått ta beslutet att låta honom träffa en psykolog privat. Det kostar. Men värt varandra öre.

Sonen har inte kunnat jobba eller plugga alls under året. Bara försökt överleva. Han har råkat på en riktig smäll och hans utbrändhet får ta den tid det behöver. Eller om det är stress inför framtiden. Eller om det är en blandning av allting såklart.

Jag har kommit till insikt om att jag misstänker att han kommer att behöva hjälp och stöttning  under hela sitt liv. Bara för att skoltiden är slut så slutar inte hans behov av fortsatt hjälp. Nu öppnas nya utmaningar för oss att förhålla oss till.

Var ska han bo? Hur länge ska han bo hemma? Det märks att det är en vuxen människa som bor här hemma. Vad ska han jobba med? Kommer han nånsin att kunna ha ett riktigt jobb? Kommer han nånsin kunna klara sig på egen hand? Kommer han att hitta en meningsfull tillvaro?

Hoppas det är bra med er allihopa där ute!

Kärlek!

måndag 12 juni 2017

Maten

Och så det här med maten.
Har alltid sen han var liten varit ett kapitel för sig.
Som liten pojke vägrade han äta mat som var "mörk". han åt bara ljus mat. I hans värld lika märkligt att vi kunde äta mörk mat, som i våran att han inte kunde det. Så pannkakorna som vi stekte v´fick vi göra ljusa, bröd som vi rostade fick vi göra ljusa etc.
Han vägrade att äta mat ism hade varit i ugnen. Han fixade inte ytan som blev av det. För det första var ytan oftast för mörk. Och sen var den ju ofta lite hård också.

Jag skulle kunna skriva en lång bok om bara hans matintag egentligen.
Men det orkar jag inte.
Men fortfarande vid snart 20 års ålder är det fortfarande samma som jag upplever det, tjat.
"Vad får vi för mat?"
"När ska vi äta?"

Alltid dessa frågor. Som om han nånsin har behövt svälta. Som om han nånsin har blivit utan. Och det gäller varje dag, inför varenda måltid. Utan undantag.

Och det skapar en enorma stress för mig och pappan. Fön nu duger inte pannkaka längre. Inte korv och makaroner heller. NU för tiden läser han varenda innehållsförteckning. Hur mycket kött innehåller verkligen en falukorv? Inte nåt kött alls. Alltså går det inte att äta.

Det enda som är sk bra mat är lax och kyckling. Och vi säger åt honom att stoppa i sig tonfisk för det är bra att äta när man tränar. Men nej, det är inte gott. Vi säger åt honom att stoppa i sig keso, avocado, nötter, grönsaker av olika slag. Men nej det går inte.
Bara lax och kyckling.
Och i enorma mängder kan jag tala om. Han äter själv upp minst två kycklingfileer på en måltid. Så på två måltider har han stoppat i sig en hel påse fryst kyckling på egen hand. Och han ska ha två lagade mål om dagen. Plus frukost. Som man inte kan äta yoghurt och flingor till. För det är inte nyttigt och han blir ju inte mätt ungen.
Smörgåsar går inte heller för det är ett moment som är jobbigt att ta fram.
När han jobbade gjorde jag alltid smörgåsarna kvällen innan så hankande ta med sig färdiga på morgonen och äta där.

Nu är ledig och jag har slutat göra smörgåsarna för nu har han den tiden. Men gör det inte iallafall.
För det tar för mycket energi.
Så när det bara är jag och maken i stugan ibland. Som vi njuter. Vi kan äta när vi vill, vad vi vill.
Ingen som tjatar ingen som kräver.

Men då har vi ju fyllt frysen med matlådor innan så båda söner har hemma. Eller som i helgen. Då hade vi inte förberett på det sättet.
Då hade vi mat hemma. Men inte den maten han tycker är bra mat.
Såsom Felix burk med köttfärssås, bara att värma. Men nej. Inget kött i.
Felix gulaschsoppa på burk. Nej, blir inte mätt. ta en macka till. Nej.

En stor burk ravioli på 800 gram. Nej, inget bra kött.

Det kommer att bli jobbigt när/om han flyttar nån gång i framtiden för honom.

onsdag 7 juni 2017

Katatroftankar

Katastroftankar. Tvånget att veta exakt var alla i familjen befinner sig och när alla ska vara hemma. Och är vi inte hemma exakt den utsatta tiden......stunden innan personen i fråga har anlänt innanför dörren är ohanterbar for sonen. Oerhört påfrestande för oss alla, och framför allt för honom själv såklart. En känsla som har eskalerat sista året. Han är orolig över att bli sjuk. Han får ångest som övergår i panikångest och det ger en bieffekt såsom rädslan för det som just då händer inom honom själv. En dubbel oro alltså. När panikångesten slår till hjälper det inte vad jag eller pappan än säger. Då behövs nästan läkarhjälp. När han var yngre hände det att vi åkte in till akuten med hans symptom som ont i hjärtat, svårt att andas, oro för att dö. Nu var det ett tag sedan vi gjorde det. Och det är fruktansvärt att vara bredvid när han går igenom dessa stunder.

Medicinprat. Under hans sessioner hos Unga Vuxna har han och terapeuten samtalat om medicinanvändning. Sonen är intresserad av att prova nån sorts medicin som kan tänkas hjälpa honom. När han var yngre så började vi med Sertralin, för det var ångesten som även då var den tuffaste motståndaren. Efter når sår testade han Concerta som inte hjälpte under tid. Bara i början. Han är inte helt emot att testa nåt nytt. Han inser att han kanske behöver äta medicin för att må så bra som möjligt.

Stoppad i ett fack. Han pratar om att han ända sen han var liten har varit indelad i ett särskilt fack av jämnåriga. Han har inte haft en chans att nånsin  kunnat ändra på det. Kompisarna ser på honom på ett visst sätt och då är det så. Det är svårt att förändra och få andra att förstå att han inte är densamma som han var i lågstadiet. Han berättar att han nu som 19 åring förstår att han inte var särkilt lätt att ungås med när han var liten. Han var rätt osmidig och oflexibel. Och väldigt arg. Vilket ledde till många onödiga situationer. Nu när han är vuxen har har verktuýg att använda sig av på ett helt annat sätt och är mycket enklare att vara med.
Och nu vill han inte vara i det gamla facket längre. Han hade hoppats att det skulle ändra sig när han kom hem från vårt utlandsäventyr, och han skulle börja i gymnasiet. Han hamnade i samma klas som många av hans gamla vänner sen innan vi flyttade utomlands, för att då önskade han sig det. Han hade inte klarat av nåt annat då. Men nej, det gick inte. Han var fast i samma fack. Det var samma mönster som innan. Just nu är han "den tråkiga" eftersom han inte vill vara ute och festa med de andra. Han är "den snåle" eftersom han inte gör av med några pengar. Han har inte brytt sig om varken kläder eller vad det är för märken på de kläder han bär, bara de har varit på det sättet han vill ha dem.
På det sättet ser han fram emot att kanske plugga på annan ort i höst. Att liksom få chansen at börja om på ny kula, på nytt. Med ny chans till nya vänner. Att inneha en ny roll.
Och vi var i helgen och faktiskt handlade nya t-shirtar. Så att han kan känna sig lite "ny" iallafall.

Vid flytt behöver allt annat stämma. Och han säger det själv. Han vet det själv. Som att ha en smula balans i hjärnan iallafall. Att uppleva känslan av kontroll över sin egen situation.
Han förstår att det kommer att bli väldigt tufft att flytta hemifrån och plugga samtidigt om han kommer att må så här då och då.
Därav medicinen.

Mycket just nu.
Han funderar enormt mycket. Över sin framtid. Han längtar till allt har "satt sig". När han har pluggat klart, skaffat jobb och bostad och en fru. När allt det som behöver göras för en skön framtid är gjort. När han kan landa.
- Mamma, du har ju landat nu. Med bra jobb, en man och två barn och ett hus. Det måste ju kännas otroligt bra.

Och det gör det ju såklart.

- Ja, älskade barn det känns bra. Men det ska ju förhoppningsvis kännas bra hela vägen hit också. Inte bara när man har kommit hit. Man behöver må bra på vägen dit med.

Svåra och tunga tankar.




måndag 22 maj 2017

Att ha så god insikt om sig själv

Sonen har visst ett muntligt prov i matte också. Hade ingen som helst aning om det förrän i slutet av förra veckan. Tror inte han visste om det förrän då heller faktiskt. Han läste det det på skolans lärplattform dagen efter det nationella provet. Han mailade sin lärare och frågade om det muntliga provet gällde alla elever.
Vi noterade att han fick svar otroligt fort, vilket inte har varit särskilt vanligt förekommande från henne under den här terminen.
Då svarade hon kort att han var godkänd på provet och var således godkänd på hela mattkursen. MEN om han ville så fick han komma in på den muntliga delen måndag eller tisdag den här veckan, för att eventuellt kunna få ett D på kursen. Men han skulle veta att OM han skulle faila fullständigt på det muntliga så skulle det inte göra någon skillnad på om han blir godkänd eller inte.

Så han valde att åka in. Med liknelsen till fotbollen såklart:
- Hörrni, jag åker till provet. Med känslan av jag redan har vinnit Premier League, med
en match kvar.

Den känslan är ju rätt behaglig ändå.
Sen hoppas vi att kursen är till ända.

Och apropå ingenting förresten. Under våren har sonen träffat en privat fantastisk psykolog med specialkunskap inom npf och så har han träffat en psykolog på Unga Vuxna två ggr. Båda dessa psykologer har sagt oberoende varandra att de är mycket imponerade av hans egna otroliga insikt om sina egna diagnoser. För att vara så ung har han redan hittat så många bra och kraftfulla verktyg för att klara av sin vardag på ett mycket bra sätt. De är imponerade över att han är så väldigt bra på att planera sin dag. Många med aspergers i hans ålder har väldigt svårt med just det, och kanske söker hjälp bara för just den biten.
Våran kille svarade båda två:
- Jag måste ha den planeringen, annars överlever inte jag. Jag måste planera varenda minut på hela dygnet.
Det han behöver hjälp med är att strukturera hur mycket tid han ska lägga på varje sak. Och hur han ska återhämta sig. OM det är ok att spela tv-spel tillexempel.

Och då spelar det ingen roll vad vi som föräldrar säger.






torsdag 18 maj 2017

Herregud! Ungen är godkänd

Sonen kom hem från provet igår eftermiddag.
Han var nöjd. Han hade inte fått totalt hjärnsläpp som han var mest rädd för. Han gjorde det han kunde. Sen åkte han hem.

Så sa han:
- Tack mamma för all hjälp under den här tiden. Tack för att köksbordet har varit avtorkat när jag har kommit med mina matteböcker. Tack för att du har haft maten klar åt mig när jag har varit hungrig. Tack för allt mamma!

Och så bestämde han att om han skulle bli godkänd på det här provet så skulle han bränna upp varenda mattetapper han har. Utom matteboken, för den ska lillebror få.

Idag på jobbet kom sms:et.
- Jag är godkänd på provet!


onsdag 17 maj 2017

Uppdatering

Det var länge sedan nu. Vilket helt enkelt beror på att jag märker att jag mår sämre själv när jag kan läsa om hur jobbigt jag har det.
Jag älskar att skriva av mig. Jag mår bra av att skriva av mig. Men jag mår just nu inte särskilt bra när jag läser det jag skriver om när det känns tungt och jobbigt. Det blir liksom dubbelt så jobbigt.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa just den ekvationen.

Men här kommer en liten uppdatering.

Skolan som sonen läser med på distans har varit allt annat än bra. Han har fått slita helt utan nån som helst hjälp eller stöttning av varken lärare eller rektor. Uruselt har det varit. Trots deras vetskap om hans båda diagnoser.

Förrän idag. Idag, precis just nu faktiskt, sitter han och gör det han har slitit för hela jäkla terminen. Varenda timma av ledig tid har han suttit med ögonen över matteboken för att just nu skriva det nationella provet i Matte 3.
Och till det här provet har vi tjatat oss till att han skulle få sitta enskilt och inte i storgrupp när han skriver. Det är han och två elever till i den lilla gruppen.

Som jag håller hela min kropp för att killen ska klara godkänt. Klarar han det kommer jag gråta bara därför. Av lycka, av lättnad. Klarar han det inte, kommer jag att gråta därför. Av ren och skär sorg. Med vetskapen om sååååå mycket energi som har lagts på detta prov.


tisdag 4 april 2017

Dragit i handbromsen ordentligt

För två veckor sedan kom jag och maken tillsammans med sonen gemensamt fram till att det är dags att dra i handbromsen. Vilket vi gjorde. Ordentligt.

Sonen vill så mycket. Han vill så otroligt mycket. Men nu ser vi att han inte orkar längre. Och han har behövt oss att dra i bromsen. För han skulle inte göra det själv. Hur mycket han än vill - så har han insett att han behöver återhämtning. För han förstår att han inte orkar. Han inser att illamåendet inte är sunt. Han inser att det kommer nånstans ifrån.

Nu har han snart varit hemma från jobbet i två veckor. Han har inte rört matteboken en endaste gång under den här tiden. Vi har låtit han vara. Han har inte varit på en endaste fotbollsträning. Det enda han har gjort har varit att vila och att gymma.
Hans illamående har gradvis blivit mindre och den här veckan har han inte mått illa alls.

Han har på eget initiativ velat ha kontakt med psykolog. För han vill höra från nån utomstående att vi bromsade i rätt tid och inte försent. Han vill få verktyg av en psykolog för att lära sig att hantera och strukturera upp sin egen vardag. Han vill lära sig att prioritera det som är viktigt och han vill lära sig hur mycket tid och kraft han ska lägga ner på sina aktiviteter.

Jag fick tag i en psykolog som han besökte i fredags. När han kom hem från henne var han sååååå nöjd. Hon hade varit sååååå bra. Så bra att han bokade en ny träff med henne av bara farten nu på torsdag. Besöken hos henne kostar 900 kr för 45 minuter. Men det är ju bara att betala. försökt få för

Jag har även försökt få tag i Unga Vuxna inom landstinget. De svarade inte på flera dagar och jag blev förbannad och ringde enhetschefen istället. Hon blev förvånad över at hennes medarbetare inte hade svarat på flera dagar, vilket är helt fruktansvärt då det finns många ungdomar som behöver deras hjälp. Om jag bara skickade sonens kontaktuppgifter så lovade hon att nån av dem skulle höra av sig till sonen dagen efter. Det gjorde de och sonen fick en tid först i slutet av april och det är alldeles för sent. Därför träfar han den här privata nu ett par gånger innan.

Man måste alltså ligga på. Inte bara sitta och vänta.